På jakt efter en krigsskådeplats

Smultronställen behöver ju inte nödvändigtvis vara gullepluttiga. En av mina favoritplatser består av svårtillgänglig terräng, kanonsgropar, skyttevärn och minst en massgrav. För att ta sig dit måste även nästan 70-åriga damer, som jag, hasa på byxbaken vissa sträckor.

Naturreservatet ligger i närheten av Övedskloster.

Platsen är Borstbäckens naturreservat och krigsskådeplatsen är slaget vid Borst där 500 illa rustade bönder från Sjöbo med omnejd massakrerades av en svensk kavallerienhet under det så kallade hornska kriget. Det här hände den 25 mars 1644. Då var vi skåningar hängivna danskar och tyckte extremt illa om svenskar. Vi är fortfarande lite misstänksamma mot svenskar, men å andra sidan är vi inte lika förtjusta i danskar längre.  

Vår upptäcktsfärd började nog så fridfullt i reservatets västra hörn. Här finns både en framkomlig väg och en parkeringsplats och vägen leder rakt in i reservatet. Lite diskret upplyser en skylt om att det kan vara besvärligt att ta vägen intill bäcken. Det är en varning som bör tas på allvar.

Så här trevligt ser det ut på säkert ravinavstånd.

Borstbäcken flyter genom en ravin (jag har alltid haft en sjuklig dragning till raviner). Våra försök att komma nära bäcken möttes av milt, men bestämt motstånd. Som belöning för försöken fick vi i alla fall se en av Övedsklosters berömda vita hjortar dricka i bäcken. Tyvärr ingen bild, jag trodde det var ett sagoväsen som inte skulle fastna på bild.

Vi insåg att vi inte skulle hitta några kanoner här, utan retirerade och anföll från Övedsklosterhållet.
Jag måste säga att skyltningen lämnade en del i övrigt att önska. Hade det här varit i ett mera krigsintresserat land, typ Skottland, hade här funnits en stor parkering, en hyfsat fräsch toalettanläggning, samt en liten shop med souvenirer och annat livets nödtorft.
Efter irrande på skumma grusvägar råkade vi se en skylt (1x1 dm i knähöjd) som med en pil upplyste om att det fanns kanongropar i skogen. Som två ystra jakthundar fyllda av blodtörst kastade vi oss in på något som påminde om en stig. Och där fanns dom: kanongroparna:

Groparna som bondeuppbådet grävt för över 350 år sedan fanns kvar. Här stod kanonerna, lånade från Övedskloster, riktade för att försvara bönderna längre uppåt bäcken. Problemet var bara att de lömska svenskarna hade gjort en kringgående rörelse och anföll bakifrån. Kanonerna oskadliggjordes och de stackars bönderna i ravinen blev ett lätt byte för svenskarna. Ingen lär ha skonats.

Jeansen blir aldrig sig lika efter nerfärden.

500 bönder ligger i en massgrav som, vad vi  senare förstod, låg på motsatta sidan bäcken. 

Men vi hasade ner i ravinen på  jakt efter lik och plockade på vägen ner en och annan brunsopp (tror jag som tyvärr inte är svampexpert). Det finns gott om svamp i ravinbranterna. Väl nere konstaterade jag att bäcken förmodligen skulle kräva ett nytt offer. Det är svårt att ta sig ner, men etter värre att komma upp igen. Jag grät en skvätt och började fyrfota kravla uppåt, medan jag förbannade mannen och hans konstiga val av skogspromenader.

Ingen trevlig picknickplats med tanke på liken...

Nåväl, vi fortsatte jakten via grusvägen och nådde slutligen en bro över bäcken. Där har rests en sten till minne över de som stupade. Länge trodde många att slaget mest var en skröna. Tack vare en envis hembygdsforskare i Sjöbo, Evert Persson, som ville veta sanningen genomfördes ett par undersökningar här först på 2000-talet. De visade att det blodiga slaget var allt annat än fantasier. En skeletthund lyckades till och med nosa fram var liken troligen ligger, trots att 350 år passerat. Vilken hemsk egenskap hos en hund förresten, en hund med näsa för skelett!

Minnesstenen.

Här fanns också en liten handritad karta som beskrev slagplatsen och den ledde oss ut på sista spaningen där det gällde att hitta böndernas försvarsverk, de så kallade snapphanehyddorna.

Karta över slaget.

Tyvärr ingen framgångsrik jakt, men finns dom ska vi hitta dom nästa gång. Nu hittade vi bara väldigt delikata skogshallon. Tillsammans med brunssoppsmacka var näringsintaget räddat den dagen.

Mumsbär.

Läs mer om slaget på internet till exempel här:Evert Perssons beskrivning