tisdag 30 augusti 2016

En lunga nära stan

Strax utanför Malmö ligger den lilla byn Arrie. Mittemot kyrkan går en väg till höger, om man kommer söderifrån, och tar man den kan man på vänster sida snart skymta en liten sjö, Arriesjön.



Här trivs både folk och fä. Mattar och hussar och deras älsklingar vandrar runt på stigarna. Hästar med ryttare drar fram på ridvägarna. I sjön plaskar det av både fisk och fågel. En och annan rullstol tar sig fram på de stigar som anpassats för att låta alla komma ut i naturen. Också finns det branta stigar för den som vill ha en utmaning.


När vi var där fanns det en hel del som mountainbikade längs stigarna,  men om det är tillåtet vet jag inte. Cyklarna sliter hårt på stigarna.
Området bjuder på allehanda bekvämligheter. Här finns grillplatser, bänkar strategiskt placerade längs stigarna, toaletter, parkeringsplatser och plattformar om man vill studera sjöns fågelliv..Det är ett fasligt snattrande från sjön där det finns sothöns, skrattmåsar, änder. och gäss.



Sjön är också en populär fiskesjö. Här finns både abborre och gädda, sarv och mört.
Det finns ingen badplats vid sjön, men en och annan tycker att vattnet ser frestande ut och hoppar i. Kanske får vederbörande bittert ångra sig, för en skylt vid parkeringen upplyser om att utslagen, som förmodligen dyker upp efter badet, beror på vattenloppor. Inte så kul, bäst att hålla sig på land.
Det är en vacker liten sjö. Vi var där en varm sommarkväll, men trots satt området inte är stort, fanns det gott pm plats för alla. Familjer samlades kring grillplatserna, motionärerna stånkade på och vi som bara ville njuta satt och glodde på vattnet. Eller på växtligheten för det är lummigt och inbjudande runt sjön och gott om fägring att vila ögonen på.
Hagtornsbuskarna lyste röda i augustisolen.
Cikorian blommade.
Gullris, vackert men aggressivt



Det här är ett ungt strövområdes som invigdes så sent som 2013. Egentligen är det ett gammalt kalkbrott, som blev ett grustag, som blev ett strövområde. Många Malmöhus lär vara byggda med sten från det här kalkrika området. Det är så kalkrikt att det till och med växer blåhallon här. Tyvärr såg jag inga, eller så trodde jag det var björnbär!
1998 stängdes fabriken och med hjälp av EU-pengar invigdes området i sitt nya skick 2013. Den stora fabriksbyggnaden står kvar och tankar har funnits och finns kanske fortfarande på att öppna café och gårdsbutik där.
Här kan du läsa mer om Arriesjön.


tisdag 2 augusti 2016

Storkens återkomst

För över 60 år sedan häckade det sista viltlevande storkparet i Skåne. Då hade lantbrukets förändring med utdikningar lett till att det inte längre fanns möjligheter för en storkstam att överleva här. 60 år senare, 2014, häckade åter ett vilt par i Skåne tack vare idogt arbete i storkprojektet.

En av ungarna i storkhägnet vid Hemmestorps Mölla matas.
Idag finns flera storkhägn i Skåne där ungar föds upp för att sedan släppas fria. Förhoppningen är att de likt sina föregångare ska välja att flytta söderut för att sedan återvända till Skåne för att häcka. Förhoppningen, som tycks slå in, är att vi på nytt ska få en viltlevande stam i Skåne. Enbart de storkar som faktiskt flyttar och återvänder räknas som vilda. De som väljer att stanna kvar betraktas som tama.

De frigivna storkarna tittar längtansfullt in mot
hägnet där de hittills levt hela sitt liv.

 Varje år släpps de ungar som fötts i hägnen fria. Jag besökte Hemmestorps Mölla en av de sista dagarna i juli, några dagar efter storksläppet. För övrigt ett evenemang som drar storpublik fullt i klass med de årliga kosläppen i Skåne..
Man kan besöka de olika uppfödningsplatserna och det är en upplevelse att få se de stiliga fåglarna på nära håll och höra deras klapprande samtal.

Stilig stork begrundar livet i frihet.
När jag kom på besök möttes jag av en dyster samling ungstorkar som stod och tryckte utanför hägnet, Frihetens tjusning var inget de upptäckt ännu. 113 stycken, rekordmånga, släppes fria i år och de flesta verkade tycka att det var bättre med mat på bestämda tider och tryggheten i burarna. De kostar på att flytta hemifrån och bli självförsörjande!

Bäst att ta en tupplur och vänta på bättre tider.

- Jaha,vad gör vi nu?
Det lär ta en månads tid innan storkarna inser att sötebrödsdagarna är över och lämnar den närmaste omgivningen. Och de allra tuffaste ger sig omsider ut på sitt livs första långflytt till varmare länder.
På väg till Hemmestorp såg jag faktiskt en liten flock som redan var ute på egna äventyr. Marken kring Klingälvsån, som flyter fram här, bjuder på fina jaktmarker om man är stork.

Man kan alltid putsa lite på fjäderdräkten om man nu
 måste flytta.
Lite utsikt skadar inte,fast mest tittar
man ner i buren.
En del par häckar i hägn de första åren och släpps sedan ut för att häcka i frihet. De här paren har bott så länge i Sverige att de tycker att långflytt söderut är ett onödigt påfund. De räknas därför som tama

Det här tama paret häckar på gården bredvid hägnet och
den ungen lär själv få välja när han vill lämna boet.
.
Storkprojektet har pågått sedan 1989 och egentligen är det först nu man börjar se resultatet av arbetet. Många volontärer har ställt upp och hjälpt till under åren med matning, märkning och annat. Projektet drivs av Naturskyddsföreningen med stöd av Skånes Ornitologiska förening. 
Läs mer på projektets hemsida och åk gärna på besök till ett hägn. Det finns möjlighet till både enskilda och guidade besök.

En plats för lugn och harmoni


Framför Svaneholms slott utanför Skurup finns en liten oas som är väl värd ett besök. Trädgården tillhörde ursprungligen  slottet, som försågs med frukt och grönsaker av egen trädgårdsmästare. Fortfarande när jag var barn på 1950-talet bodde här en trädgårdsmästarfamilj, men sedan familjen flyttat 1966 fick trädgården förfalla.

Intill trädgården finns ett galleri i den gamla
trädgårdsmästarbostaden.
2001 fick nybildade Skurups och Söderslätts trädgårdsförening möjlighet att ta hand om den gamla trädgården. Så började ett hårt arbete, helt och hållet med ideella krafter, för att ge trädgården nytt liv.

Man kan kika in i trädgården från vägen utanför.
Föreningen ville ta vara på platsens speciella charm och historia och valde att bygga upp en gammal skånsk allmogeträdgård. Nu, 15 år senare, är mästers gamla trädgård en oas dit alla kan komma och njuta av platsens lugn och harmoni. Och det kostar ingenting.

Prunkande och väldoftande.
Helt i linje med allmogeträdgårdens krav är trädgården uppbyggd i kvarter där perennerna har sin plats, liksom krydd- och medicinalväxter och rosor.

Två klematis visar vägen in till kvarteren.
Idag är platsen välbesökt och flera sittgrupper tar välkomnande emot fikasugna besökare med egen matsäck. Inte minst tycker byns pensionärsföreningar om att stanna till och ta en fika i den lummiga miljön. Här hålls också kurser, växtmarknader, växtloppis och diverse andra arrangemang.

En av fikaplatserna.
Efter en promenad runt Svaneholmssjön känns det skönt att pusta ut i den rofyllda trädgården och njuta av blomsterprakten.

Blommande oregano matchar vackra liljor.

Himmelsblå klematis.
Skänk gärna en tanke till alla de som skapat det här lilla undret utan annan vinning än att få se en dröm bli verklighet. Föreningen behöver all hjälp den kan få för att finansiera nödvändiga inköp och man är beroende av gåvor. När jag var där efterlystes diskade gamla plastkrukor. Ett billigt sätt att stödja ett behjärtansvärt projekt för idag finns det inte många skånska allmogeträdgårdar kvar.

Trädgården ligger bakom den gamla trädgårdsmästarbostaden.
I det lilla lusthuset har man till och med vigt brudpar.
Ännu en sittplats.
Ett vackert kvarter.
En av trädgårdens  klenoder -en äkta kastanj.
Två små gubbar pryder en gammal stubbe.
Läs gärna mer på trädgårdsföreningen hemsida.

tisdag 19 juli 2016

En liten oas

En av mina många svagheter är matplatser, alltså ställen man äter på som saknar anknytning till mitt  eget kök. En ny favorit är Systrarna på Solhjulet utanför Genarp. Jag föll pladask redan innan jag hunnit innanför grinden.

Välkomnande entré.

Innanför grinden blir man inte besviken. Där väntar en prunkande trädgård med bord och stolar i olika små trädgårdsrum. Vi valde ett plats med hallonhäck bakom ryggen och jag tror inte någon misstyckte att vi nallade ett smakprov.

Hallonhäckar.

I det lilla kaféet serveras både varma och kalla smörgåsar, hembakade kakor och lättare lunchrätter. Lördagar och söndagar serveras frukostbuffé och den ska jag pröva så snart jag hinner. 
Kaféet är ett rent familjeföretag, startat av familjens två döttrar. Familjens stora djurintresse märks. En glad tupp underhåller gästerna, kaniner hoppar runt och minigrisar bökar fridfullt. Och som grädde på moset finns en fin spännande lekplats för ungarna att härja runt på.

Lekkojan.

Hundar är lika välkomna som tvåbenta.

- Så mycket personal här finns,säger sambon och någon dag efter får vi förklaringen i Sydsvenska Dagbladet som hälsat på. Egentligen är det bara de båda döttrarna Minna och Gry och deras mamma Irene som sköter ruljangsen, Och då har Minna ytterligare ett arbete som sjukgymnast. Men gästerna har en tendens att involveras i verksamheten. Gäster fixar blomvaser, plockar bär, diskar och hjälper till på allehanda sätt. 

Diskplatsen finns utanför huset.

Några sittplatser finns inomhus.

Enligt Sydsvenskan startade rörelsen för elva år sedan i mycket blygsam skala med en termos kaffe och två sorters hembakade kakor. Då var döttrarna bara tolv och nitton år gamla, men fast beslutna att bli kaféägare. Det har lyckats över förväntan  Nu ökar gästtrycket och man kan bara hoppas att den familjära stämningen inte går förlorad.
Måtte också den fina trädgården få bestå. För det är trots allt den som gör att  man mår så gott där med sin kaffekopp och ett par goda kakor.

Lummigt värre.


Frukt och bär.

I familjens egen trädgård växer en juvel, ett mullbärsträd som bidrar med bär till våfflorna då och då.

Mullbärsträdet.

Titta på systrarnas webbplats eller besök dem på Facebook.

På jakt efter en krigsskådeplats

Smultronställen behöver ju inte nödvändigtvis vara gullepluttiga. En av mina favoritplatser består av svårtillgänglig terräng, kanonsgropar, skyttevärn och minst en massgrav. För att ta sig dit måste även nästan 70-åriga damer, som jag, hasa på byxbaken vissa sträckor.

Naturreservatet ligger i närheten av Övedskloster.

Platsen är Borstbäckens naturreservat och krigsskådeplatsen är slaget vid Borst där 500 illa rustade bönder från Sjöbo med omnejd massakrerades av en svensk kavallerienhet under det så kallade hornska kriget. Det här hände den 25 mars 1644. Då var vi skåningar hängivna danskar och tyckte extremt illa om svenskar. Vi är fortfarande lite misstänksamma mot svenskar, men å andra sidan är vi inte lika förtjusta i danskar längre.  
Vår upptäcktsfärd började nog så fridfullt i reservatets västra hörn. Här finns både en framkomlig väg och en parkeringsplats och vägen leder rakt in i reservatet. Lite diskret upplyser en skylt om att det kan vara besvärligt att ta vägen intill bäcken. Det är en varning som bör tas på allvar.

Så här trevligt ser det ut på säkert ravinavstånd.

Borstbäcken flyter genom en ravin (jag har alltid haft en sjuklig dragning till raviner). Våra försök att komma nära bäcken möttes av milt, men bestämt motstånd. Som belöning för försöken fick vi i alla fall se en av Övedsklosters berömda vita hjortar dricka i bäcken. Tyvärr ingen bild, jag trodde det var ett sagoväsen som inte skulle fastna på bild.


Vi insåg att vi inte skulle hitta några kanoner här, utan retirerade och anföll från Övedsklosterhållet.
Jag måste säga att skyltningen lämnade en del i övrigt att önska. Hade det här varit i ett mera krigsintresserat land, typ Skottland, hade här funnits en stor parkering, en hyfsat fräsch toalettanläggning, samt en liten shop med souvenirer och annat livets nödtorft.
Efter irrande på skumma grusvägar råkade vi se en skylt (1x1 dm i knähöjd) som med en pil upplyste om att det fanns kanongropar i skogen. Som två ystra jakthundar fyllda av blodtörst kastade vi oss in på något som påminde om en stig. Och där fanns dom: kanongroparna:


Groparna som bondeuppbådet grävt för över 350 år sedan fanns kvar. Här stod kanonerna, lånade från Övedskloster, riktade för att försvara bönderna längre uppåt bäcken. Problemet var bara att de lömska svenskarna hade gjort en kringgående rörelse och anföll bakifrån. Kanonerna oskadliggjordes och de stackars bönderna i ravinen blev ett lätt byte för svenskarna. Ingen lär ha skonats.

Jeansen blir aldrig sig lika efter nerfärden.

500 bönder ligger i en massgrav som, vad vi  senare förstod, låg på motsatta sidan bäcken. 
Men vi hasade ner i ravinen på  jakt efter lik och plockade på vägen ner en och annan brunsopp (tror jag som tyvärr inte är svampexpert). Det finns gott om svamp i ravinbranterna. Väl nere konstaterade jag att bäcken förmodligen skulle kräva ett nytt offer. Det är svårt att ta sig ner, men etter värre att komma upp igen. Jag grät en skvätt och började fyrfota kravla uppåt, medan jag förbannade mannen och hans konstiga val av skogspromenader.

Ingen trevlig picknickplats med tanke på liken...

Nåväl, vi fortsatte jakten via grusvägen och nådde slutligen en bro över bäcken. Där har rests en sten till minne över de som stupade. Länge trodde många att slaget mest var en skröna. Tack vare en envis hembygdsforskare i Sjöbo, Evert Persson, som ville veta sanningen genomfördes ett par undersökningar här först på 2000-talet. De visade att det blodiga slaget var allt annat än fantasier. En skeletthund lyckades till och med nosa fram var liken troligen ligger, trots att 350 år passerat. Vilken hemsk egenskap hos en hund förresten, en hund med näsa för skelett!

Minnesstenen.

Här fanns också en liten handritad karta som beskrev slagplatsen och den ledde oss ut på sista spaningen där det gällde att hitta böndernas försvarsverk, de så kallade snapphanehyddorna.

Karta över slaget.

Tyvärr ingen framgångsrik jakt, men finns dom ska vi hitta dom nästa gång. Nu hittade vi bara väldigt delikata skogshallon. Tillsammans med brunssoppsmacka var näringsintaget räddat den dagen.

Mumsbär.

Läs mer om slaget på internet till exempel här:Evert Perssons beskrivning

lördag 16 juli 2016

Charm i alla hörn

Lanthandeln i den lilla idylliska byn Torna Hällestad utanför Lund är unik i sitt slag. När byns gamla lanthandel tvingades slå ingen för några år sedan gick byborna samman och köpte fastigheten och för två år sedan öppnade den nya lanthandeln dörrarna.



Byborna kan vara stolta över sin skapelse. Förutom  butiken finns här ett café där du själv kan göra dina mackor med pålägg som levereras direkt från kyldisk och grönsakslådor. Varje lördag bjuds på brunch för det facila priset 125 kronor. Bakom butiken finns en uteservering där man kan njuta av mackor från bröd som bakats i butiken. För naturligtvis har man en egen bagare.




En rundtur i butiken är en upptäcktsfärd för ögat och en frestelse för gommen. Svällande bröd, eget öl, fräscha grönsaker och frukt, noggrant utvalda ostar och kött från närbelägna leverantörer.

Kryddor och honung.

Drycker av allehanda slag.

 Gott bröd

Must och öl.

Eget öl.

Nyplockade körsbär.

Vi brer egna smörgåsar med ost, fänkålssalami och himmelskt goda tomater, får hjälp att plasta in våra skapelser och åker sedan ut i skogen och njuter av gofikan.
Hög mysfaktor och väl värt ett eller flera besök, inte minst för att alla initiativ som blåser liv i små byar ska gynnas. Utan lanthandeln hade byn varit en viktig samlingsplats fattigare.